Aino Fianu-Jonasson
Ansträngningsinkontinens behandlas till att börja med konservativt. Där är det bäckenbottenmuskelträningen som är viktig. Det är viktigt att man gör rätt. Det är inte alltid så lätt för oss kvinnor att lyckas påverka rätt muskel vid träning. Hittar vi inte rätt muskel, då tappar vi motivationen därför att det inte blir någon förbättring. Man kan få hjälp med träningen hos en fysioterapeut (en sjukgymnast som är specialintresserad av bäckenbotten) och hos en uroterapeut (specialutbildad sjuksköterska, barnmorska eller sjukgymnast). De informerar och hjälper kvinnorna med detta.

Det finns också en medicin idag. En tablett som innehåller seretonin och noradrenalin kan förbättra ansträngningsinkontinensen. Man kan också spruta in ett medel som består av en gel med hyaleronsyra och en sockerart, dextranomer. Detta sker i lokalbedövning. Man går in med ett speciellt instrument och sprutar in substansen i vävnaden i mitten av urinröret. Det blir fyra små bollar som har en mekanisk påverkan så att urinröret blir trängre.

Dessutom finns operation att tillgå. Den operation som används idag är ”tension free vaginal tape” och går under benämningen TVT. I massmedia står det oftast ”tapemetoden”. Det är också en operation som görs under lokalbedövning. Man bedövar dels från buken, dels från slidan. Med hjälp av ett speciellt instrument som består av ett band av syntetiskt material som läggs under urinröret stadgas vävnaden. Bandet är räfflat så att vävnaden tar hand om det och gör att man inte behöver sy med så många stygn. Sedan får man vara kvar på sjukhuset tills kvinnan kan kissa och det inte finns residualurin, det vill säga mer urin kvar i blåsan än det får vara.

Det finns också en vaginalbåge. Det är ett hjälpmedel som består av silikon som man kan använda sig av om man besväras av läckage i samband med gympa eller motion av annan sort. Den fungerar ungefär som en tampong och är omtyckt av många. Är ett så kallat kostnadsfritt hjälpmedel. Idag betalar kvinnorna 200 kr per år för sina hjälpmedel.

När det gäller trängningsinkontinens så är det inte bäckenbottenträning som är det viktigaste utan blåsträning. Det innebär att om en kvinna går och kissar varje timme så måste man få henne till att försöka gå varannan timme istället. Så fort det går en signal från urinblåsan och urinröret upp till hjärnan och kvinnan känner trängningar, så går hon på toaletten. Det måste man träna bort. Det är blåsträning. Där har vi fantastisk hjälp av våra uroterapeuter idag som motiverar kvinnorna till detta. Ett knep som våra uroterapeuter lär ut är att om man plötsligt blir kissnödig när man är på stan så kan man ställa sig på tå. Det beror på en nerv på insidan av fotknölen som heter ”nervus tibialis” . Den stimuleras i och med att man ställer sig på tå, och har en förbindelse med urinröret och urinblåsan. Man har också mediciner med mycket god effekt när det gäller trängningsinkontinens. De kallas antimuskarina medel. De verkar på M3-receptorerna som finns i urinblåsan.