Det går inte påvisa parkinson med hjälp av blodprover eller röntgen. Diagnosen ställs med hjälp av:

Man får berätta om sina symptom, när de uppträder och hur de har utvecklat sig.

Läkaren undersöker bland annat muskelspänning, reflexer och balans.

Man undersöker ibland andra delar av nervsystemet för att verkligen utesluta andra orsaker till symptomen. Datortomografi (skiktröntgen av hjärnan) och magnetkameraundersökning är de vanligaste metoderna för detta. Bilderna från dessa undersökningar kan inte bekräfta att man har Parkinsons sjukdom, men kan utesluta andra orsaker.

Ibland görs en undersökning av hjärnan som kallas ”SPECT”, Single Photon Computed Tomography. Då används ett speciellt spårämne för att upptäcka förändringar i de basala ganglierna som uppstår vid Parkinsons sjukdom.

Den viktigaste faktorn för att vara säker på att man har Parkinsons sjukdom är faktiskt effekten av medicinering. Man får testa en parkinsonmedicin som heter levodopa. Om effekten av levodopa är god så betyder det att man får diagnosen Parkinsons sjukdom. Om medicinen inte har någon effekt så är det inte Parkinsons sjukdom.

När patienten kommer till doktorn med sina symptom så har det ofta varit en ganska lång process innan, där man misstänkt att allting inte står rätt till. Att få diagnosen parkinson kan då bli en svår upplevelse med en period av nedstämdhet. Även de kemiska förändringarna i hjärnan på grund av sjukdomen, ökar benägenheten att bli nedstämd. För andra personer kan sjukdomsbeskedet kännas befriande, man får äntligen en förklaring till sina problem. Vid läkarbesök kan det vara bra om någon närstående är med som stöd och också för att själv skaffa sig kunskap om sjukdomen.

Nästa kapitel ...