Claes Hultling
Akut får man först konstatera förlamningens utbredning och omfattning och sedan handlar allt om att stabilisera kotpelaren genom att operera patienten och staga upp kotpelaren. I regel så har kotpelaren trasats sönder. I mitt fall så är en benbit inopererad mellan min 5:e och 7:e halskota. Den är ungefär som en dajm i storlek och sitter monterad som stöd. Fortsatt stöd fås sedan med hjälp av en extern fixation.

Man kan inte gipsa halsen utan man får ha antingen en Haloväst, vilken är en metallkonstruktion, eller en plastkrage som fixerar huvudet för att den här benbiten vi pratade om tidigare ska växa fast. Idag fixerar man i regel brottytan med plattor i titan som skruvas fast ovanför och nedanför brottet. Detta gäller också om man får en skada på bröstryggen eller ländryggen.

I princip börjar rehabiliteringen dagen efter det att man bryter ryggen eller nacken. Men då handlar det om själslig eller mental rehabilitering. Att drabbas av ett så extremt omfattande rörelsehandikapp som en ryggmärgsskada innebär en otrolig omställning och att världen förändras från en dag till en annan på ett sätt som är omöjligt att förutsäga. Det förorsakar mycket själsligt trauma och gör att man blir väldigt ledsen. Och blir man väldigt ledsen så gråter man om man är normalt funtad. Det är det helt naturligt att göra. Enligt mitt förmenande så är det fel att ge glädjepiller eller centralstimulerande medel som Cipramil eller Prozac till en patient som är ledsen för att hon eller han har brutit ryggen eller nacken.

Hemmet, de anhöriga, omges av ett sorgflor, men över tid så blir maskorna i sorgfloret glesare. Mer ljus kommer in i själen och till familjen, och det blir lite lättare att andas och leva med skadan. Men det kräver sin tid och under den tiden är det inte fel att inför nära och kära torgföra och visa sina känslor istället för att undertrycka dem med olika mediciner. Medicinerna gör att sorgen kapslas in och trängs undan. Jag som doktor tycker inte att det är bra. Det är bättre att sorgen får utlopp, gärna genom att man gråter och sörjer.

När det gäller den fysiska rehabiliteringen, så får den ta sin början när man långsamt vaknar upp ur detta otroliga trauma. Det handlar om att klä på sig, sätta på sig en strumpa, att flytta sig från rullstolen till sängen, från rullstolen till bilen osv. Man kan träna en timme och man kan träna 10 timmar per dag. En måttstock är, att efter ett år så bör man om man har en skada på bröstryggen vara hyfsat självgående. Men det ska villigt erkännas att det är ett veritabelt helvete att på dag 100 inse att det tar 10 minuter att ta på sig höger strumpa. Då måste man själsligt vara beredd på att det tar den tiden och det är minst lika viktigt som den fysiska aktiviteten i sig. Jag brukar säga att hälften av mitt jobb som läkare är att med hjälp av FASS samt skriva ut olika former av farmaka, och hälften är att ta fram trolltrumman. Att få mina patienter att vilja leva och att kunna leva. Om man inte vill leva så hjälper inte moderna rullstolar, bilanpassningar, handikappanpassade toaletter eller dörröppnare. Det blir bara attribut. Man måste först få själen att ”börja ticka”, få personen som drabbats av ett livslångt handikapp att förstå att det går att leva, och att det går att leva med kvalitet.

Ibland gör sorgen att man inte kommer igång att träna. Ibland kan fysiska aktiviteter hjälpa till att bearbeta sorgen. Det där kan gå lite hand i hand och där får man vara lyhörd för vilken komponent som är dominerande. Det är inte fel att ”softa” en dag eller att inse att man inte orkar gå till gymet klockan 8 på morgonen, utan att man behöver en dag för inre kontemplation. Då får man som vårdpersonal vara lyhörd för detta. Sedan kan man inte kontemplera vecka ut och vecka in utan man måste ta sig förbi detta. En av de viktigaste komponenterna i rehab-arbetet är förebilder – ”rolemodels”. Att ha någon att se upp till, att identifiera sig med, och med samma fysiska tillkortakommande som jag själv. Då blir det lättare att förstå att ett kvalitativt liv inte är ouppnåeligt. Man kan komma dit hän att man kan klara sig själv på toa, ta sig in i bilen själv, att äta själv – klara ett vanligt liv, när man ser att en annan person med samma förutsättningar klarar det.