SRS – segmentell rörelsesmärta
Att ställa diagnos
Sakkunnig
docent Bo Nyström
neurokirurg vid ryggkirurgiska kliniken
Strängnäs
Patientens egen beskrivning är viktig för att ställa en diagnos. Vid den neurologiska undersökningen undersöks reflexer, kraft, känsel liksom rörligheten i ryggraden och även eventuell ömhet över vissa områden.
Se film om att ställa diagnosen SRS
Bo Nyström
Den kliniska undersökningen är den viktigaste. Dels att man lyssna och dels att man lägger det vi kan kalla för ”smärtpusslet”. Var är smärtan? Sitter den på sidorna eller i mitten? Vilken karaktär har smärtan, molande, svidande, brännande, huggande? Vilka situationer förvärrar respektive förbättrar? Man måste veta vad det är för symptommönster som personen har. Märker man då att mönstret avviker från det regelmässiga vid SRS får man vara lite återhållsam. Man ska inte rusa iväg för det här är ett svårbedömt tillstånd.

Vid den kliniska undersökningen provar man rörlighet, kraft, känsel och reflexer. Om man trycker mot kotorna och knackar lite mot dem kan man också hitta vissa tecken som stämmer eller inte stämmer med diagnosen SRS. Detta blir en av pusselbitarna. Tycker man då att det kan stämma totalt sett, att det rimligen kan vara en segmentell rörelsesmärta, då gör vi en utredning där patienten är inneliggande under ett par dagar. Vi testar genom att sticka med nålar mot diskarna. Vederbörande får inte veta vilken disk vi sticker i, och kan då känna om nålen träffar det rätta stället eller inte, ungefär som hos tandläkaren. Sedan sprutar vi i disken, ibland bedövning och ibland koksalt, och patienten vet inte vilket. Insprutningskänslan kan ibland vara mycket tydlig och patienten känner igen sitt onda. Om smärtan minskar vid bedövning av disken är det ett rimligt tecken på att det kan vara just den disken som orsakar smärtan. Jag säger inte att det är det, men det kan vara. Det handlar hela tiden om bedömningar.

Diagnosen segmentell smärta eller segmentell rörelsesmärta är inte vedertagen. Det beror naturligtvis på att orsaken inte går att se. Att bevisa något som inte är synligt och som inte kan mätas med några metoder är svårt. Man kan inte ta blodprov och smärta är subjektivt. Sedan tror jag också att det till stor del beror på att utvecklingen på området och kännedomen om det här tillståndet har vuxit fram här i huset, på den här kliniken, en fristående privat klinik. Vissa tror att om verksamheten är privat ska mant tjäna pengar, att forskning då inte utförs på det normala sättet. Det är ett dilemma när man bedriver utvecklingsarbete och forskar utanför ett universitetssjukhus. Om jag hade gjort detta då jag var kvar på neurokirurgiska kliniken på Akademiska sjukhuset hade SRS säkert varit accepterad för många, många år sedan.

Att diagnosen inte är allmänt vedertagen tror jag också kan bero på att flera som jobbar med ryggar och ryggkirurgi inte gör den här totala analysen av smärtan som man måste göra. Man nöjer sig med att konstatera att det är smärta i rygg och ben och så tittar man på röntgenbilder och ser naturligtvis inte så mycket. Jag anklagar inte någon här i landet eller utomlands, men jag ser det. Man måste vara ärlig och säga att det faktiskt är så.
Om man funderar på steloperation görs en utredning med diskblockader och smärtprovokationstest. Vid diskblockader försöker man dra slutsatser av de effekter som en smärtlindring ger. Vid smärtprovokationstest utsätter man istället patienten för smärta genom att anbringa tryck på strukturer i och omkring lederna. Resultatet ligger sedan till grund för diagnosen.
NHR Box 49 084, 100 28 Stockholm | Besöksadress: S:t Eriksgatan 44, 4 tr | Telefon: 08-677 70 10 | E-post: nhr@nhr.se | Ansvarig utgivare: Stefan Käll