Per Hamid Ghatan
Om vi tittar på evolutionen så tog det miljarder år att få fram någon form av protein, koppla ihop det med arvsanlag och sedan bygga in det i celler. Sedan tog det ett antal miljarder år till innan det uppstod någon form av förenklad människoform, en primitiv urtidsmänniska. Vi började klättra på vår egen gren på utvecklingsträdet för cirka sju miljoner år sedan. Slutsatsen man kan dra av de lämningar som finns är att det inte hände så mycket under den perioden. Hjärnan behöll i princip samma storlek och mycket av det man ser som lämningar från de kulturerna liknar det man idag hittar hos nu levande schimpanser: förmågan att samarbeta, skapa kulturer och att använda verktyg.

Sedan hände någonting, för cirka 180.000 år sedan i Afrika, som gav grunden för jägarkulturerna, där man också ser att det skedde en förändring av hjärnvolymen. Förutsättningen för att jägarna kunde sprida sig från Afrika var att de hade en helt annan förmåga att jaga och följa de stora villebråden. De konkurrerade ut allting annat. Vad man tror hände i jägarkulturerna i Afrika, var att det blev någon mutation, en förändring i arvsanlagen som gjorde att fostren kunde börja lagra fett på ett annat sätt. Det är en av flera förutsättningar som krävs för att nervsystemet ska kunna utvecklas.

Det finns väldigt intressant forskning där man tittar på lämningar från stenredskap från jägarkulturerna och jämför dem med tidigare människoformer. Man kan konstatera att människorna tidigare kanske kunde tänka i tre steg vid produktionen av ett stenredskap. Tittar man på en lämning av en jägarkultur så kan man ibland se 16 produktionssteg. Skillnaden beror på att det har hänt någonting med hjärnan och medvetandet.

Det är det som är så intressant med den tid vi nu lever i. Det finns forskare som tror att de kommande hundra årens utveckling kanske kommer att motsvara 20.000 års utveckling hittills. Vi är inne i en period i människans historia där det är en explosionsartad utveckling av vår kultur, samtidigt som vi som biologiska varelser kanske inte har förändrats så mycket. Vi vet att sannolikheten finns att människan håller på att förändras men inte i samma takt som kulturen. Vad får det här för konsekvenser?

I en accelererande kulturell utveckling måste vi hänga med. Då är frågan var gränsen går för vår anpassningsförmåga. Vi kommer att förändras vare sig vi vill eller inte. Men samtidigt gäller det att hitta faktorer som skapar stabilitet. Vår tidiga fysiska inriktning utvecklade våra fysiska förmågor. Idag lever vi i ett väldigt intellektuellt samhälle och då måste vi också utveckla verktyg för att plocka in den dimensionen i vår samhällsutveckling, och samtidigt ta hänsyn till vår förmåga.

Om vi sitter och skriver framför datorn kan vi få musarm, men vi vet inte vad det får för konsekvenser för vårt inre. Här menar jag att människor som har funktionshinder, brukarorganisationer med olika infallsvinklar på den här problematiken, på ett aktivt sätt skulle kunna medverka. Människor som har MS vet vad trötthet är. Människor som har drabbats av utmattningsdepressioner upplever en extrem utmattning. Känslan av att inte ha någon energi måste man nästan ha erfarenhet av själv för att kunna förstå. Det finns fantastiska erfarenheter hos dessa människor. Man skulle på ett aktivt sätt kunna föra en gränsöverskridande dialog mellan de som ägnar sig åt att utveckla våra kulturer och de som lever med funktionshinder.