Berättare
Forskningen kring hur nervsystemet bildas och utvecklas har gjort stora framsteg under senare år. Teorier om att hjärnan mognar på ett tidigt stadium i livet och därefter förblir statisk, har bytts ut. Idag vet man att hjärnan fortsätter att utvecklas, den förbättrar och förnyar sina förmågor genom hela livet. Trots att vi vet så mycket mer om hjärnan idag, förblir dess komplexitet på många sätt ett stort mysterium.

Mysteriet börjar i livmodern. Bara en månad efter befruktningen utvecklas de första nervcellerna med enorm hastighet: 250.000 nya celler per minut! Hälften av våra gener styr den här utvecklingen. Miljoner celler skapar förbindelser med miljoner andra, som så småningom skapar miljarder kopplingar. Varje cell är på precis rätt plats; varje förgrening noggrant organiserad. Celler bildas och celler dör enligt ett visst mönster, och då barn föds har de kvar ungefär 60 % av de nervceller som bildats under fosterstadiet.

Per Hamid Ghatan
Under de två första levnadsåren utvecklar nervcellerna som barnet föds med sin kommunikationsförmåga. De utvecklar en trädkrona (dendritträdet), ett rotsystem, axoner och kontaktytor. När barnet är två år gammalt har det en fruktansvärd massa nervceller, trädkronor och rotsystem, kontaktytor och förgreningar. Mycket mer än man faktiskt behöver.

Det som sker från två års ålder fram till 20–30-års åldern, är att nervsystemet formas i samspelet mellan arvsanlagen och den miljö och kultur man växer upp i. De kopplingar man har nytta av stärks och de man inte använder tillbakabildas. Det ger utrymme för att man senare kan lagra ny kunskap och erfarenhet i hjärnan. Att man har rensat bort och givit plats för fortsatt inlärning i senare skede, är också betydelsefullt i läkningsförloppet efter en skada. Om denna rensning inte har skett finns det inte plats för den kompensatoriska plasticitet som gör att jag förbättras efter en hjärnskada.

Vad som händer i hjärnan vid en hjärnskada eller vid ett sjukdomstillstånd är att man rubbar hjärnans balans. Då får man symptom som är kopplade till rubbningen. Men också en allmänpåverkan. Den här allmänpåverkan är kanske det mest påtagliga i början. När sedan tillståndet stabiliserats blir det väldigt tydligt vad det är för typ av funktionsnedsättning man drabbats av på grund av sin sjukdom eller skada. Man har, som jag nämnde, en normal plasticitet som skapar förutsättning för att lagra kunskaper och erfarenheter.

Det är samma formbarhet som är förklaringen till varför man läker efter en skada. Den kan man beskriva på tre nivåer. Nervcellens kontaktytor, hur nervcellerna är sammankopplade med varandra, och slutligen hur olika delar av hjärnan är sammankopplade med varandra. På alla tre nivåer ser man förändringar när människor förbättras efter en hjärnskada. Det finns ytterligare en dimension. Vi vet idag att hjärnan nybildar nervceller, stamceller. I akutskedet ser man en hämning av stamcellsbildningen. I ett senare skede ser man att de stimuleras. Vi vet inte riktigt vilken funktion stamcellsnybildningen har.

Sedan finns det inom begreppet plasticitet många andra förklaringar till att man blir bättre. Det handlar inte bara om kontaktytorna mellan nervcellerna och det är inte bara nervcellerna som är betydelsefulla. Gliacellerna, de stödjeceller som är runt nervcellerna och som på olika sätt stöttar nervcellerna, förändras också. Sammanfattningsvis är det oerhört komplicerat med en hjärnskada. Hjärnan är ett oerhört komplicerat organ. Den är känslig och formbar. Det är naturligtvis så att trots att hjärnan har en inbyggd potential att kunna läkas, så får det enorma konsekvenser för hjärnan när man drabbas av en skada eller sjukdom.