Per Hamid Ghatan
Om man tittar på vårt traditionella sätt att betrakta en människa som drabbas av någon form av påverkan på sin hjärna, så har vi varit inriktade på den fysiska förmågan. Det är inget problem att se att en person sitter i en rullstol och har svårt att gå, röra sig eller tala. Man kanske har en förlamning i ena ansiktshalvan. Det ser alla, den fysiska dimensionen är påtaglig.

Samtidigt är det så att de dolda funktionshindren, som handlar om den intellektuella och känslomässiga förmågan, personligheten och beteendet, är mycket mer nyanserade och svåra att upptäcka. Jag har patienter som är fysiskt sett helt opåverkade men deras förmåga att tänka och hålla en röd tråd är störd. Tankarna är i kaos. Det behöver dock inte innebära at deras liv är kaos, vilket är en paradox.

Man har blivit mycket mer medveten om de intellektuella funktionsnedsättningarna sedan åttiotalet. Då hade vi inte metoder att undersöka de drabbade. Det handlade väldigt mycket om fysiken. Jag brukar säga att vi hade ett jordbruksperspektiv på människan. Det handlade om den fysiska människan. Vi lever i ett väldigt intellektuellt, kognitivt samhälle. De flesta sitter framför sina datorer och är inte speciellt fysiskt aktiva mer än att man rör på händerna i sitt sätt att arbeta och kommunicera med andra människor. Det har skett en förändring från hantverkarna som drabbas och den fysiska förmågan, till den intellektuella människan. I dag är ju de flesta hantverkare intellektuella också.

När det gäller dessa aspekter har rehabiliteringen förbättrats och utvecklats. Fler resurser är inriktade på en förståelse för de dolda funktionshindren med insatser som är riktade mot dessa. Både i behandlingsformen och på medicinsk väg med läkemedel kan man stimulera bristande funktioner.

Det finns många sätt att påverka. Det viktiga är att sätta det i relation till medvetenhet. Ett problem är att vi är väldigt utåtriktade i vår medvetenhet. Jag är mycket mer medveten om det som pågår runt mig än det som pågår inuti mig. Vi har en pendling mellan att vara utåtriktade och att på något sätt vara medvetna om det som pågår i vårt inre. Det som pågår i vårt inre är mycket diffusare än det som pågår i det yttre. Vi lever i en kultur, där det väldigt mycket handlar om att vara utåtriktad. Det är mycket lättare för oss att lägga orsaken till saker och ting på någon annan än på oss själva. Det innebär också att om en människa drabbas av en hjärnskada/sjukdom så påverkas den här medvetenheten.

Det här är komplext och sammanfattningsvis vet vi att det är viktigt att på ett balanserat sätt få insikt om sina svårigheter, sina funktionsnedsättningar. Då kan man kompensera för dem inom ramen för den kapacitet som man besitter. Går man över gränsen för sin kapacitet kan man till exempel drabbas av utmattningsdepressioner. Depressioner i samband med hjärnskador, som kommer med tiden, kan vara ett uttryck för att man överanstränger sig. Precis som vi kan bränna ut oss när vi jobbar för hårt och har för mycket att göra privat. Människor med hjärnskador kan också bränna ut sig.

Samtidigt kanske man inte har förståelsen eller insikten om att man har förlorat någonting. De flesta människor jag möter är medvetna om att de har en förlamningsproblematik därför att de märker att de har svårt att gå eller svårt att hålla balansen. De kan ha förlorat känseln. Men hur är det med den intellektuella förmågan, personligheten och beteendet? När det gäller den intellektuella förmågan så vet man att normalfungerande människor utan hjärnskador tenderar att överskatta sig själva. När det gäller människor med hjärnskador vet man att de i många fall tolkar sig som normalfungerande när det i själva verket inte är på det sättet. Där skapas en problematik. När det gäller ens personlighet och beteende så är det svårt att se den när man är med sig själv. Men i det sociala sammanhanget får man sin personlighet och sitt beteende speglat i gruppen av andra människor. Då kan man få en känsla för vad som är rätt och fel i ett socialt sammanhang. Den förmågan påverkas dock när man drabbas av en hjärnskada. Det gör att det kan bli svårare att tolka vad som är vad.

Det här är komplext och sammanfattningsvis vet vi att det är viktigt att på ett balanserat sätt få insikt om sina svårigheter, sina funktionsnedsättningar, så att man kan kompensera för dem och ha en förmåga att så att säga förvalta sig själv inom ramen för den kapacitet som man besitter. Att inte gå över gränsen. Går man över gränsen kan man till exempel drabbas av utmattningsdepressioner. Depressioner som man ser vid hjärnskador, och som kommer med tiden kan vara ett uttryck för att man överanstränger sig. Precis som vi gör när vi jobbar för hårt och har för mycket att göra privat och på arbetsplatsen. Man kan bränna ut sig. Det kan också hända människor med hjärnskador.