Per Hamid Ghatan
Det finns två egenskaper som är utmärkande för vår hjärna. Det ena är att hjärnan är formbar. Formbarheten ger oss förutsättning att under hela livet lagra kunskap och erfarenheter. Det ger oss människor också möjligheten att förädla de funktioner vi erhållit under vår barndom.

Människan är det däggdjur som har den längsta barndomen. Det innebär att vi har förutsättningar att med hjälp av vissa grundegenskaper förädla och utveckla funktioner, som till exempel en matematisk förmåga. Till och med fåglar har en matematisk förmåga, men det finns inget djur som har utvecklat den matematiska förmågan så som människan. Den beror på vår långa barndom som gett hjärnan tid att förädla funktioner till en högre nivå.

Vad som händer i hjärnan vid en hjärnskada eller vid ett sjukdomstillstånd är att man rubbar hjärnans balans. Då får man symptom som är direkt kopplade till rubbningen. Men man får också en allmänpåverkan. Den här allmänpåverkan är kanske det som är mest påtagligt i början. När tillståndet sedan stabiliserats blir det tydligare vad det är för typ av funktionsnedsättning man drabbats av på grund av sin sjukdom eller skada.

Sedan är det så att man har en normal formbarhet, plasticitet som jag nämnt. Det är samma plasticitet, samma formbarhet, som är förklaringen till varför hjärnan kan läkas efter en skada. Den kan man beskriva på tre nivåer. Det ena är hur den enskilda överlevande nervcellen reagerar. Den försöker öka sin förmåga att kommunicera med de andra nervcellerna. Man ser en utveckling av kontaktytorna på nervcellerna, där själva signalöverföringen sker. Det finns en stark koppling mellan återhämtning efter en skada/sjukdom och hur de här kontaktytorna/synapserna ändrar utseende och egenskaper.

Nästa nivå är hur nervcellerna lokalt är sammankopplade med varandra i ett visst område. Det kan man beskriva som en slags geografi som ser ut på ett speciellt sätt. Sedan kan den här lokala geografin förändras beroende på skadans art och var den är placerad. Den ändras på grund av skadan men man kan också se förändringar under återhämtningen.

Den tredje nivån påverkar de funktioner jag uttrycker i form av ett beteende, när jag sitter här och pratar och rör på mina händer. Det är ett resultat av ett samspel mellan olika områden i hjärnan. Området sitter inte på ett ställe i hjärnan utan på flera olika ställen. Man pratar om nätverk mellan områdena. När man återhämtar sig efter ensjukdom/skada och får tillbaka sitt tal eller sin förmåga att röra en hand som har varit förlamad, ser man att där en funktion tidigare varit mer lokaliserad i en viss hjärnhalva, finns nu aktiviteter i bägge hjärnhalvorna. Den oskadade sidan har tagit över funktionen från den sida som är skadad. Jag har till exempel mött människor som har haft en skada i vänster hjärnhalva och drabbats av talsvårigheter, afasi. När de blir bättre vet man att det är den högra sidan som hjälper den skadade vänstra. Om personen nu till exempel drabbas av ett nytt slaganfall som skadar den högra sidan, så försvinner talet igen. Då vet jag att det inte går att använda den vanliga rehabiliteringsformen tillsammans med en logoped för att träna upp personen. Man måste använda andra sätt att kommunicera med den personen och utveckla dessa istället.

Man kan sammanfattningsvis säga att hjärnan är plastisk och formbar. Plasticiteten kan beskrivas på tre nivåer som vi har gjort. Nervcellens kontaktytor, hur nervcellerna är sammankopplade med varandra lokalt, och slutligen att olika delar av hjärnan är sammankopplade med varandra. På alla tre nivåer så ser man förändringar när människors tillstånd förbättras efter en hjärnskada.

Det finns ytterligare en dimension. Vi vet idag att hjärnan nybildar nervceller, stamceller. I akutskedet, ser man en hämning av stamcellsnybildningen. I ett senare skede ser man att den stimuleras. Vi vet idag inte riktigt vilken funktion stamcellsnybildningen har för förbättring men vi ser att möjligheter finns där. Men det är inte bara nervcellerna som är betydelsefulla utan gliacellerna, de stödjeceller som är runt nervcellerna, stöttar dem på olika sätt. Sammanfattningsvis är processerna kring en hjärnskada oerhört komplicerade. Hjärnan är ett oerhört komplicerat organ. Den är känslig och formbar. Det är naturligtvis så att även om det finns en stor inbyggd potential hos hjärnan att kunna läkas efteråt, så innebär det enorma konsekvenser då man drabbas av en skada eller sjukdom. Men formbarheten ger ändå ett hopp och förutsättningar för hjärnan att läkas.

Per Hamid Ghatan
Både det centrala och det perifera nervsystemet (det som ligger utanför ryggmärgen) är formbara, plastiska. Kroppen är inget statiskt system. Man förlorar ungefär ett och ett halvt kilo kroppsvävnad per dygn samtidigt som ett och ett halvt kilo kroppsvävnad byggs upp igen. Det finns en balans mellan nedbrytningen och uppbyggnaden. Ökar nedbrytningen drabbas man av degenerativa sjukdomar. Får man en ökad ansamling av celler drabbas man av det vi brukar kalla för cancer. Här finns en balans. Förmågan att kunna hantera den här balansen om man drabbas av sjukdom/skada till exempel hjärnskada, begränsas. Man blir känsligare för krav som kommer från omgivningen eller inre krav. Man har inte samma förmåga att hantera infektioner eller smärta. Matsmältningskanalen, hur fungerar den? Att gå på toaletten, urinvägsinfektioner, för mycket ljus, för mycket ljud. Andra yttre krav, att kommunicera med andra. Man har inte samma kapacitet, utan den har blivit begränsad. Här kommer man in på en väldigt viktig aspekt när det gäller de insatser vi gör. Kan vi gå över gränsen för den kapacitet som en person besitter efter en skada? Det kan skada läkningsförloppet. Det kan göra att man kanske blir sämre i ett senare skede därför att man överanstränger sig på grund av för höga krav.

”Coping” är den förmåga man har att hantera yttre och inre krav utan att förlora balansen. Normalt sett har man den här förmågan. Man går upp på morgonen, sedan är det ”fullt ös”. När man lägger sig på kvällen laddas batterierna igen. Efter en sjukdom/skada eller en livskris så kanske man bara orkar med en halvtimme åt gången. Jag har haft patienter som bara orkat med 5 minuter innan man nått gränsen. Det finns mycket som talar för att man ska undvika stress, att stressa systemet. Det gäller att hålla sig inom ramen för den förmåga, coping-förmåga, som personen besitter. Det är väldigt viktigt att observera, hur länge en person orkar intellektuellt, känslomässigt, fysiskt och i det sociala sammanhanget. Jag har mött patienter som fungerar i 5–10 minuter innan de plötsligt blir förvirrade eller aggressiva. Istället för att provocera fram de här symptomen, bör man hålla sig inom ramen oc göra punktinsatser. Man jobbar fem minuter, sedan en period med vila, jobbar fem minuter igen, period med vila, osv. Man strukturerar upp det på det sättet. När man har blivit bättre och återfått sin kraft behöver man inte ta lika stor hänsyn, men i början är detta otroligt viktigt.

Vi kan konstatera är att det finns en inbyggd läkningsförmåga i vårt nervsystem. Vi vet inte med säkerhet om det går att påskynda läkningsförloppet, utan det tar sin tid. Sedan kan det finnas hinder på vägen som man tar bort för att läkningsförmågan ska utvecklas. Det finns behandlingsmodeller som bygger på att man istället för att stimulera systemet att återhämta sig, plockar bort allt som stör den inneboende läkningsförmågan för att ge läkningen större utrymme.

Bara att sitta och prata, bara att interagera socialt i ett sammanhang är en träning. Det är oerhört krävande. ADL-situationerna (aktiviteter i dagligt liv) när man ska äta, klä sig, sitta tillsammans med andra är krävande. Det stimulerar och det viktiga är att inte isolera patienter. Man vet också hur viktiga de anhöriga är för den som är drabbad. Det sociala sammanhanget är en mycket viktig faktor för läkningsförloppet. Exakt vad det är för mekanismer vet vi inte men den sociala biten kan vara viktigare än den konventionella träningen.