Per Hamid Ghatan
När det gäller rehabiliteringsprocessen så delar man in den i tre faser. Den första fasen är det som händer i akutskedet. På neurologen, medicinklinikerna eller neurokirurgen försöker man påverka sjukdomen eller skadan och få personen att överleva och stabilisera tillståndet. När tillståndet har blivit någorlunda stabilt kommer man in i fas två, som fortfarande äger rum i landstingets regi eller inom sjukvården. Det är insatser där man fortfarande är kvar på sjukhuset eller någon form av sjukhusliknande klinik. Sedan är det den tredje fasen, när man lever ute i samhället och får stöd från kommunen i den fortsatta rehabiliteringen.

Det är väldigt viktigt att se att det är tre faser i en rehabiliteringsprocess. Då frågar man sig: När börjar rehabiliteringen i fas ett? När man ligger på akuten eller på intensiven? Man kan säga det det flyter ihop. Redan när man håller på med de akutmedicinska insatserna för att rädda livet kan sjukgymnaster och andra yrkeskategorier gå in. Omvårdnadspersonal kan förebygga skador som kan komma senare i förloppet och påverka rehabiliteringen.

När det gäller vissa sjukdomar finns det kvar ett medicinskt ansvar under fas tre som gör att man kommer tillbaka till sjukvården och får akutmedicinska insatser, för att sedan föras tillbaka till någon form av rehabilitering. Det är de sjukdomarna som oftast fortskrider och blir kroniska.

I andra fall har man varit fullt frisk och drabbats av ett slaganfall eller hjärnskada. Så går man från fas ett, akutfasen då olycksfallet eller sjukdomen debuterar, till fas två och tre. Sedan kan naturligtvis den målgruppen i ett senare skede behöva någon form av underhållsbehandling. Det sker i stor utsträckning på kommunal nivå. Kommunerna har det fortsatta ansvaret för personerna när den akuta sjukvårdsperioden är över och patienterna är, som man säger, färdigbehandlade (vad man nu egentligen menar med det ...).

Ett av de stora problemen vi har haft är att det har varit en vallgrav mellan å ena sidan landstingen och å andra sidan kommunen. Kunskapen om tillstånden på området har funnits på landstingsnivå men kanske inte lika mycket på kommunal nivå. Detta har vållat problem då landstinget i många fall har lagt över ett stort ansvar på kommunal nivå. Vi behöver överbrygga det här på olika sätt.

Hur kan vi föra ut den kunskap som idag kanske bara finns på ett specialiserat område ute på fältet? Det här är en viktig bit när det gäller rehabilitering: kunskap om att hjärnan och centrala nervsystemet är ett plastiskt, formbart system som gör att människor kan förbättras när de drabbas av en sjukdom eller skada. Och den här förmågan till förbättring kan pågå under lång tid. Det innebär att det inte bara är i det akuta eller subakuta skedet, fas ett eller två, som man kan se en återhämtning. Människor kan fortsätta förbättras lång tid efteråt, när personen är ute i sitt boende med assistenter.

Kunskapen om att hjärnan är ett plastiskt, formbart organ trängde ut utanför forskarvärlden i mitten av nittiotalet. Tidigare betraktade man hjärnan och hjärnskador i olika former som att ”Nu är det en skada i vänster pannlob och förlamning i höger kroppshalva. Det händer inte så mycket mer”. Det vi vet om hjärnan och nervsystemet idag, är att den är enormt plastisk och formbar.