Rehabiliteringsteamet
Rehabiliteringsteamet
Sakkunnig
med. doktor Per Hamid Ghatan
överläkare vid rehabmedicin
Helhetsperspektiv i rehabiliteringen
Rehabilitering av skador och sjukdomar i nervsystemet är ett arbete som kräver ett helhetsperspektiv. Bäst resultat uppnår man med ett team bestående av flera olika yrkeskategorier som samarbetar och arbetar i nära samverkan med den person det gäller och dennes närstående för att uppnå gemensamma mål. Ett rehabiliteringsteam, med inriktning mot skador och sjukdomar i nervsystemet, består av läkare, sjuksköterska, arbetsterapeut, sjukgymnast och kurator, ibland också av logoped, neuropsykolog och dietist.
Se film om teamsamarbete
Per Hamid Ghatan
Principiellt finns det tre modeller för teamsamarbete:
–Den första är den multidiciplinära, som innebär att man har en människa som är drabbad och varje yrkeskategori gör sitt arbete separat i egenskap av sjukgymnast, arbetsterapeut, logoped, neurolog osv.
–Den andra är den interdiciplinära, som innebär att man gör en gemensam bedömning men varje yrkeskategori tar ansvar för att träna personen inom sitt område.
–Den tredje modellen är den transdiciplinära, som innebär att man gör en gemensam bedömning, sätter upp gemensamma mål och utvecklar strategier som alla som möter patienten kan använda.
Jag har arbetat med alla tre modellerna och vet att det mest effektiva är när man pendlar mellan det inter- och transdiciplinära. Vissa bitar, som till exempel logopeden är expert på, är det svårt att få en undersköterska eller anhörig att arbeta med utan utbildning. Men logopeden kan ta fram andra strategier som vem som helst kan använda sig av. I stället för punktinsatser två timmar om dagen får man då en process som pågår kontinuerligt runt personen, 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, 365 dagar om året. Det är ju mer intressant än punktinsatser.
Det handlar om att föra ut kunskapen så att även den anhöriga kan bidra genom sitt förhållningssätt gentemot den drabbade vid till exempel en språkstörning, med förflyttningsteknik eller i ADL-situationer när man ska upp morgonen. Det finns hur mycket information och medel som helst för att få ut kunskap på ett brett plan, så att man kan få en bredare förankring av stöd och möjligheter och därmed öka rehabiliteringspotentialen för patienten.
Principiellt finns det tre modeller för teamsamarbete:
–Den första är den multidiciplinära, som innebär att man har en människa som är drabbad och varje yrkeskategori gör sitt arbete separat i egenskap av sjukgymnast, arbetsterapeut, logoped, neurolog osv.
–Den andra är den interdiciplinära, som innebär att man gör en gemensam bedömning men varje yrkeskategori tar ansvar för att träna personen inom sitt område.
–Den tredje modellen är den transdiciplinära, som innebär att man gör en gemensam bedömning, sätter upp gemensamma mål och utvecklar strategier som alla som möter patienten kan använda.
Jag har arbetat med alla tre modellerna och vet att det mest effektiva är när man pendlar mellan det inter- och transdiciplinära. Vissa bitar, som till exempel logopeden är expert på, är det svårt att få en undersköterska eller anhörig att arbeta med utan utbildning. Men logopeden kan ta fram andra strategier som vem som helst kan använda sig av. I stället för punktinsatser två timmar om dagen får man då en process som pågår kontinuerligt runt personen, 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, 365 dagar om året. Det är ju mer intressant än punktinsatser.
Det handlar om att föra ut kunskapen så att även den anhöriga kan bidra genom sitt förhållningssätt gentemot den drabbade vid till exempel en språkstörning, med förflyttningsteknik eller i ADL-situationer när man ska upp morgonen. Det finns hur mycket information och medel som helst för att få ut kunskap på ett brett plan, så att man kan få en bredare förankring av stöd och möjligheter och därmed öka rehabiliteringspotentialen för patienten.
Rehabiliteringsteamet:
Neurologens uppgift är att vara medicinskt ansvarig, att leda och samordna rehabiliteringsinsatserna. Tillsammans med omvårdnadspersonalen handlägger läkaren frågor kring diagnos, prognos, eventuell utredning samt symtomatisk och farmakologisk behandling.
Sjuksköterskan och även undersköterska har omvårdande uppgifter samt utför rehabiliterande åtgärder. Sköterskan brukar även hålla i externa kontakter, med närstående, socialtjänst och hemvård.
Sjukgymnasten bedömer och tränar kondition, muskelfunktion, balans och koordination samt gång- och förflyttningsförmåga. Dessutom läggs tid på smärtlindring och motivationsarbete för att höja patientens funktionsnivå.
Arbetsterapeuten arbetar med att träna eller kompensera funktionsnedsättningar för att patienten ska bli så självständig som möjligt. Detta sker dels på sjukhuset, dels i dagverksamhet sedan man lämnat sjukhuset. Rehabiliteringen kan delas in i faser där man börjar med att träna alldagliga aktiviteter och egenvård, som till exempel påklädning. I nästa steg är målet att klara sig hemma med hushållsarbete och förflyttningar inne och ute. Handträning och hjälpmedelsutprovning är andra moment. Vidare gäller det att klara sig utanför hemmet och så småningom återgå till arbetet eller annan regelbunden aktivitet.
Arbetsterapeuten gör också hembesök hos patienten och bedömer vilka behov som finns av hjälpmedel och anpassning av bostaden. Hon skriver ett intyg till kommunen som sedan utför ändringarna och administrerar den hjälp som behövs i form av tillsyn och till exempel matlagning, medicinering eller duschning. Efter hemkomsten kan man fortsätta att träna några gånger i veckan med en arbetsterapeut på sjukhuset eller i hemmet.
Kuratorn utreder den psykosociala situationen, behov av hjälpinsatser och konsekvenserna av en skada eller sjukdom för den totala livssituationen. Kuratorn informerar också om samhällets stöd och vilken hjälp personer med funktionsnedsättning har möjlighet att få via samhället. För personer som på grund av sin skada eller sjukdom har svårigheter att fortsätta arbeta blir kontakter med arbetsgivare, försäkringskassa och arbetsförmedling viktiga delar i rehabiliteringsprocessen. Kuratorn ger även stödsamtal.
Logopeden behövs vid skador eller sjukdomar där röst-, tal- eller sväljningsförmågan påverkas. Logopeden hjälper till med övningar och aktiviteter som stärker talet och språkförmågan. Även närstående kan få stöd och råd.
Olika former av tal- och språkmässiga funktionsfel:
- Afasi. Man kanske inte hittar ord eller inte kan sätta ihop ord till meningar. Man kan få svårt att läsa och skriva.
- Dysartri. Talet blir sluddrigt på grund av att man har en svaghet eller förlamning muskulaturen i talapparaten, de muskler som man använder när man talar: tungan, mjuka gommen och läpparna. Språket är bevarat men verktyget fungerar inte.
- Dysfagi. Man har problem med att äta och svälja.
- Pragmatiska svårigheter. Man har problem att uttrycka och tolka kroppsspråk, mimik, satsmelodi, tonfall och tonläge.
Neuropsykologen bedömer, utreder och deltar i behandlingen av kognitiva svårigheter, till exempel svårigheter med minne, inlärning, planering, tids- och rumsuppfattning. Psykologen har också en viktig roll i bearbetningen av personens emotionella reaktioner på sin skada eller sjukdom.
Rehabiliteringsplan
Rehabiliteringsteamet arbetar utifrån en övergripande strategi. Den inledande delen består av en noggrann bedömning av den drabbade och dennes aktuella problem, förmågor, resurser, egna förväntningar, mål och behov av rehabiliteringsinsatser. Vid kroniska neurologiska sjukdomar behöver bedömningen upprepas allt eftersom sjukdomen fortskrider.
Man gör en rehabiliteringsplan som formulerar personens egna förväntningar och de mål personen vill och ska uppnå under rehabiliteringsperioden. Planen beskriver också de behandlingar och övriga insatser som ska genomföras under en rehabiliteringsperiod. Målen består av både korta tidsbegränsade delmål och mer övergripande långsiktiga huvudmål. Kartläggningen ska omfatta patientens fysiska, psykiska, kognitiva, beteendemässiga och sociala funktion.
Utifrån den individuella rehabilteringsplanen riktas åtgärder mot:
- Patienten – i form av rehabilitering, som inkluderar medicinska åtgärder, träning, psyklogiskt och socialt stöd samt ställningstagande till behov av hjälpmedel och andra hjälpinsatser.
- Patientens omgivning – i form av stöd och information till närstående, kontakter med sociala myndigheter rörande service och bostadsanpassning, kontakt med arbetsplats och arbetsvårdande myndigheter för planering av arbetsträning och arbetsanpassning, kontakt med försäkringskassa för sjukersättning.
För många leder rehabiliteringen patienten tillbaka till ett yrkesverksamt liv. Om detta mål inte är möjligt att nå ska målsättningen för rehabiliteringen vara att individens funktion förbättras så att graden av beroende minskar och till följd av detta att närståendes hjälpinsatser samt samhällets stöd kan minimeras.
Utvärdering
En viktig del i rehabiliteringsprocessen är utvärderingen av de olika insatserna. Intresset för mätning och utvärdering av behandlings- och rehabiliteringsinsatser har ökat kraftigt under de senaste åren. Detta har lett till en utveckling av instrument som möjliggör en bedömning av effekterna av hela rehabiliteringen eller specifika insatser.
NHR Box 49 084, 100 28 Stockholm | Besöksadress: S:t Eriksgatan 44, 4 tr | Telefon: 08-677 70 10 | E-post: nhr@nhr.se | Ansvarig utgivare: Stefan Käll